Nu räcker det.

När en intern text blev början på ett drev

Inför Socialtjänstmässan i Göteborg i januari 2026 arbetade vi med att etablera ett nationellt forum för socialtjänst, skydd, prevention och samverkan. Under planeringsfasen publicerades en text på Roks interna medlemssida där arrangemanget ifrågasattes och uppgifter om oss spreds — uppgifter som saknade faktagrund och var osanna.

Spridningen stannade inte internt, utan spreds till öppna forum, sociala medier och blev sökbar via Google, vilket direkt skadade mässans trovärdighet. Information fortsatte cirkulera även utanför Roks kanaler och skapade oro bland talare och samarbetspartners.

Efter kontakt publicerade Roks en vag dementi. Men den upplevdes som bristfällig — och ryktesspridningen hade redan fått enormt genomslag. Talare avbokade. Ekonomin påverkades. Förtroendet för arrangemanget skadades i grunden.

Det som började som en intern text blev ett offentligt drev med påtagliga effekter på vårt yrkesmässiga anseende, våra samarbeten och våra relationer inom sektorn. Och drevet stannade inte vid det professionella — det gick rakt in i våra privata liv.

Men detta var inte första gången Roks spridit osanningar om oss. I april samma år publicerade Roks ytterligare ett angrepp, där de rakt ut påstod att vi “kandiderade till förtroendeposter med syftet att begå ekonomisk brottslighet och tömma föreningarna på pengar”. Ett fullständigt grundlöst och djupt kränkande påstående, helt taget ur luften.

Sanningen var betydligt enklare — och framför allt helt motsatt Roks insinuationer:

Vi ville engagera oss ideellt i en kvinnojour i Göteborg. Inför detta gjorde vi det alla ansvarsfulla människor gör: Vi läste på. Vi undersökte olika jourers stadgar. Vi ville se vilken förening som bäst speglade våra värderingar och där vi hade möjlighet att bidra.

En förening stack särskilt ut: Qjouren i Väst.

När vi begärde ut deras stadgar — som alla ideella föreningar enligt grundläggande föreningspraxis ska dela med sig av till potentiella medlemmar — fick vi ett tydligt nej.

De vägrade. De sa rakt ut att ingen fick bli medlem hos dem. Endast grundarna, som också var anställda av föreningen, hade medlemskap. Detta trots att verksamheten finansieras av offentliga medel och ska stå under demokratisk insyn.

Det går emot allt en ideell förening är tänkt att vara. Det går emot transparens, medlemsinflytande och grundläggande demokratiska principer. Och det gjorde oss oroliga — med rätta.

Att vi gjorde en helt rimlig kontroll av stadgar och föreningsstruktur vreds i Roks kommunikation till ett angrepp där vi utmålades som brottslingar. Det var inte bara lögn. Det var ett karaktärsmord. Ett medvetet sådant. Och det blev ännu en byggsten i det drev som skulle komma att påverka varje del av våra professionella och privata liv.

När konflikten med Roks började – och hatkampanjen föddes

För lite över tio år sedan drev Sara en ideell kvinnojour. Hon välkomnades då med öppna armar av Roks och gjorde det som för henne var självklart: hon tog emot samkönade par, transpersoner och pojkar över 12 år.

Detta ledde till omedelbar kritik från dåvarande kassören i Roks, som anklagade henne för att “bryta mot Roks stadgar” och “förstöra rörelsen”. Konflikten fördjupades när kassören krävde att Sara på jourens hemsida skulle byta ut ordet människa mot kvinniska, eftersom det var det ord Roks ansåg ideologiskt korrekt.

Sara vägrade — och där började sprickan.

Inför Roks årsmöte blossade en intern kris upp: kassören misstänktes för bland annat förskingring, och resten av styrelsen meddelade att de skulle avgå om kassören inte lämnade sitt uppdrag. Kassören vägrade och kuppade istället organisationen tillsammans med ett nätverk av lojala medlemmar. Resultatet blev att hela styrelsen avgick i protest, medan kassören säkrade sin egen position genom att få in sina egna allierade i Roks styrelse.

Sara, som var en av få som vågade stå upp mot kassören och hennes grupp, valdes av medlemmarna in i Roks styrelse med brett stöd och enhälligt förtroende. Och det var då problemen började på riktigt.

Hatet riktades nu öppet mot henne. Hon anklagades för saker som helt saknade grund. Lögner och falska påståenden spreds. Arbetsmiljön blev outhärdlig. Till slut orkade hon inte längre stå emot den interna mobbningen från kassören och hennes krets — och hon valde att avgå.

Men Roks stannade inte vid det. Under årens lopp fortsatte organisationen sin hatkampanj mot Sara, med den tidigare kassören som drivande kraft. Kassören var aktiv i vänsterrörelsen, med tydliga band till den vänsterdrivna tidningen ETC. Hon gav information till ETC om Sara, plockade händelser ur sin kontext och försåg dem med vinklade, felaktiga och tendentiösa uppgifter för att fortsätta skada henne offentligt.

Det var under denna period vi lärde känna varandra — båda verksamma i kvinnojoursrörelsen och båda allt mer desillusionerade över den interna maktkulturen.

Några år senare började vi arbeta tillsammans, och i ett av våra projekt startade vi den rikstäckande organisationen ROBS — ett nätverk för privata aktörer inom skyddade boenden för att samarbeta, samverka och stärka kvaliteten.

Roks reagerade omedelbart. De skickade ett formellt hot om stämning, påstående att vi inte “fick” heta ROBS. Det var så absurt att vi knappt visste om vi skulle skratta eller bli oroliga. Hur kunde Roks ens följa vårt arbete in i minsta detalj?

Vi svarade juridiskt korrekt — och sedan blev det tyst. Ingen stämning. Inget case. Inte ens en ursäkt.

Och det var här, långt innan Socialtjänstmässan, som grunden lades för den långvariga kampanj Roks sedan drivit mot oss båda — en kampanj som fortfarande pågår, och som nu fått ödesdigra konsekvenser.

När Roks drev inte fick önskad effekt – då ringde de ETC

Det är här berättelsen kommer fram till nutid och planeringen av Socialtjänstmässan i januari 2026. När Roks inte uppnådde det de ville genom sin smutskastning, gjorde de det de alltid gör: De ringde sina kompisar på ETC.

ETC, som älskar att driva hatdrev mot oss, drog igång sin häxjakt. Det var telefonterror från okända nummer. Mail. Meddelanden till både yrkesmässiga och privata konton. Det ringdes till telefonnummer som stod i våra namn men som tillhör våra minderåriga barn.

ETC kontaktade talare. Föreläsare. Samarbetspartners. Och samma dag som ETC började sin jakt fick socialtjänstministern “plötsliga förhinder hela veckan” — trots att hennes medverkan varit bokad i över en månad. Allt sammanföll. Och det var allt annat än en slump.

Som om inte detta vore nog har journalisten från ETC i dag även påstått att vi skulle ha hittat på att socialtjänstministern skulle delta på Socialtjänstmässan. Det är fullständigt absurt — och direkt felaktigt. Vi sitter på alla mail, alla konversationer och flera separata mailtrådar där socialtjänstministerns deltagande diskuteras i detalj.

Detta är ännu ett exempel på hur ETC fabricerar sin egen verklighet när sanningen inte passar deras narrativ. De hittar på. De undanhåller information. De lyfter ut saker ur sin kontext för att skapa klick, drama och sensationsjournalistik.

Men det mest anmärkningsvärda är inte vad ETC gör — utan vad statliga aktörer gör. Att både socialtjänstministern och en representant från Jämställdhetsmyndigheten använder ETC:s material som källa, utan att ens kontakta oss, utan att begära ett bemötande, utan att ställa en enda fråga — det är inte bara oprofessionellt. Det är djupt oroande.

Istället för att säga sanningen — att ETC:s drev och hatkampanj var i full gång — valde de att ljuga för oss. De påstod att de “plötsligt blivit upptagna” eller att deras “schema ändrats”. Trots att de varit inbokade i över en månad. Trots att de i tidigare mejl uttryckt engagemang och intresse för att delta. Trots att det inte fanns några konflikter, hinder eller tveksamheter förrän ETC lade sig i.

Att två statliga aktörer, med ansvar för socialtjänstfrågor och jämställdhetspolitik, väljer att agera på journalistiskt drevmaterial istället för på fakta — utan att ens prata med oss — säger allt om hur långt drevkulturen har nått in i myndighetsvärlden.

Det är inte värdigt. Det är inte professionellt. Det är inte demokratiskt. Och det är definitivt inte tryggt för de människor som är beroende av att våra myndigheter fattar beslut baserat på sanning och integritet — inte rykten och mediala hatkampanjer.

House of Her – projektet som skulle förändra bostadsödet för våldsutsatta

Efter år av arbete inom skydd, jourverksamhet och krisstöd valde vi att skapa en modell som gav utsatta inte bara skydd – utan en faktisk livsstart. Projektet House of Her formades med målet att erbjuda permanent bostad för personer som fallit mellan alla system: de som lämnat våldsrelationer men därefter placerats på vandrarhem, akutboenden eller tillfälliga platser utan trygghet och framtid.

Efter månader av förhandlingar, kontroller, kreditprövningar och prövningar av syfte lyckades vi säkra ett blockhyreskontrakt i Nacka – i en nyproducerad fastighet där åttio lägenheter skulle öronmärkas för målgruppen. Det som i normala bostadsköer tar tio år, skulle här ta åtta veckor.

Utsatta personer, många med skulder och utan inkomst, skulle för första gången kunna kliva in i ett eget hem med förstahandskontrakt.

Dagen före inflyttning meddelades dock att hyresvärden inte kunde få blockuthyrning godkänd i Hyresnämnden, på grund av tidigare misskötsel av en helt annan aktör. Konsekvensen blev att hela housing-modellen föll på timmar. Vi vände oss då direkt till fastighetsägaren och begärde att individerna – trots ekonomiska hinder – ändå skulle få kontrakt direkt, vilket de också fick.

Detta innebar att projektets intention – att ge utsatta ett permanent hem – faktiskt uppfylldes, även om den ursprungliga strukturen föll. Men parallellt med detta uppstod ett medialt narrativ där projektet kom att beskrivas i termer som inte speglade den faktiska processen.

Formuleringar om hyror, bostadsköavgifter och urval spreds, utan att kontexten kring blockhyrestrukturen, myndighetsprövningarna och den faktiska inflyttningen framgick. Vi tvingades stå i offentlig storm medan själva sakfrågan – att myndigheter inte godkände upplägget trots redan utsedda mottagare – försvann i bakgrunden.

Därmed försköts fokus från systembrist till personfokus, från struktur till individ, och från bostadspolitisk prövning till moraliserande etikettering.

Annas historia – och hur den förvreds till smutskastning

Jag, Anna, drev ett härbärge åt Skellefteå kommun i tre år — prickfritt. En dag inträffade något ofattbart: min dåvarande make begick sexuella övergrepp mot en anställd på arbetstid. Jag var hemma med barnen.

Han greps. Och jag blev ensamstående över en natt — med ansvar för barn, ekonomi, försörjning, mitt eget trauma och hela verksamheten.

Trots detta var jag samma kväll tvungen att åka till härbärget, förbereda öppnandet, hämta klienter i stan, hålla skenet uppe, servera middag, städa och ordna i ordning efter en målgrupp med stora hygieniska och sociala utmaningar. Under två timmar fanns personal på plats — resten av kvällen och natten arbetade jag ensam, bland alkohol- och drogpåverkade hemlösa män.

Det arbete jag utförde under denna period var inte bara professionellt. Det var övermänskligt.

När jag, mitt i min livskris, försökte avlasta mig själv genom att anställa personal, intervjuade jag flera och valde en ukrainsk man som visade upp giltiga handlingar: uppehållstillstånd, samordningsnummer och arbetsdokument som även användes för att betala skatt och arbetsgivaravgifter. Han arbetade dessutom på ett stort företag i Skellefteå, vilket gjorde att jag inte hade någon anledning att misstänka att handlingarna var falska.

Senare anställdes även hans fru — båda visade engagemang, empati och arbetsvilja i en verksamhet få klarar av att arbeta i.

Jag skiljde mig, flyttade tillbaka till Stockholm, men fortsatte leda verksamheten på distans. En dag stoppades den ukrainske mannen i en trafikkontroll — och polisen konstaterade att han ljugit om sin rätt att arbeta i Sverige.

Detta ledde till att jag dömdes för brott mot utlänningslagen, inte för att jag gjort något uppsåtligt, utan för att åklagaren menade att jag “inte borde ha trott på honom” och borde ha misstrott hans dokument, trots att allt såg korrekt ut och trots att mannen under förundersökningen senare fick rätt att arbeta i Sverige.

Denna händelse — en komplex, sorglig och djupt mänsklig situation — blev på Flashback och i drevkretsar förvrängd till en grotesk karikatyr. Plötsligt påstods att jag:

• “hyrt ut rum dyrt till ukrainska byggarbetare”
• “inte drivit verksamheten seriöst”
• “fuskat”
• “gjort skumma affärer”
• “använt härbärget för privata syften”

Inte ett enda av dessa påståenden är sant. Det var spekulationer, illvilliga tolkningar och ren smutskastning — men det stoppade inte där.

Socialtjänster runt om i landet började läsa dessa rykten och betrakta dem som fakta. Många av dem ifrågasatte inte ens sanningshalten, utan använde dem för att fatta beslut som direkt skadade min verksamhet och mitt rykte.

Istället för att fråga. Istället för att ta reda på sanningen. Istället för att se helheten. Valde de att tro på det värsta.

Och det är det mest skrämmande av allt: Att offentligt finansierade myndigheter låter drev, spekulationer och lögnforum påverka verkliga beslut som gäller verkliga människor.

Kommunens svek – och hur Anna fick bära skulden för deras misstag

Efter en lång och utmattande skilsmässoprocess, där ekonomin var körd i botten, tvingades jag ta en anställning och sälja mitt bolag för att överhuvudtaget kunna överleva ekonomiskt. Köparen — en aktör i samma bransch — var till en början en lättnad. Men den lättnaden blev kortvarig.

Överenskommelsen var tydlig: Jag skulle fortsätta driva härbärget, som inte omfattades av företagsförvärvet.

Men köparen blev girig. Han ville själv ta över härbärget och få del av intäkterna — trots att han inte hade rätt till det. Trots att avtalet förbjöd det. Trots att jag fortfarande var formellt och juridiskt bunden att förestå verksamheten för Skellefteå kommun.

Istället för att stå bakom mig reagerade kommunen på köparens märkliga agerande genom att göra något ännu värre: De stoppade alla utbetalningar till härbärget.

Inte en krona till personal. Inte en krona till mat. Inte en krona till drift. Detta trots att kommunen mycket väl visste att deras budget redan från början var så låg — 500 kronor per dygn och klient — att verksamheten knappt gick runt ens när allt fungerade som det skulle. I den summan skulle allt ingå:

• mat
• hygienartiklar
• tvätt
• transporter mellan centrum och Ursviken
• hyra
• personal
• nattpersonal

En helt orimlig kalkyl, som jag redan i flera år täckt upp för ur egen ficka för att ingen människa skulle fara illa.

När kommunen stoppade betalningarna kallade jag till möten. Vi hade nyligen dessutom vunnit nästa upphandling av härbärget, tillsammans med Sara — något kommunen uttryckligen sagt sig vara mycket glada för.

Jag förklarade gång på gång:

• Personal måste få lön.
• Mat måste köpas in.
• Verksamheten måste drivas enligt avtal.
• Utan betalning måste härbärget stänga.
• Och då riskerar hemlösa i aktivt missbruk att frysa ihjäl i vinterkylan.

Kommunens svar var lika kallt som vädret: “Det är inte vårt problem.”

De sa att det inte var deras ansvar om personal inte fick lön. De hänvisade mig till att låta personalen “kontakta facket” — som om det löste en akut överlevnadskris.

Till slut, eftersom kommunen vägrade betala, gick det inte längre: Verksamheten stoppades – av kommunen själva – med omedelbar verkan. Det innebar att hemlösa människor fick sova ute i flera veckor, mitt i vintern, med livsfara som direkt konsekvens.

Och vad gjorde kommunen när deras beslut orsakade detta? De lade all skuld på mig.

Skellefteås lokaltidning fylldes av lögner och insinuationer om min “girighet” och påhittade motiv. Kommunen gick aldrig ut och tog sitt ansvar. Aldrig en rättelse. Aldrig en ursäkt.

Istället blev jag — som i flera år drivit härbärget prickfritt, som alltid haft klienternas bästa i fokus och som flera gånger tvingats täcka kostnader med egna pengar — kommunens slagpåse. En syndabock för deras:

• egna budgetmisslyckanden,
• egen inkompetens,
• egen feghet,
• och totala oförmåga att stå upp för en kvinnlig företagare som burit deras verksamhet på sina axlar.

Det är svårt att tänka sig ett tydligare exempel på hur privata aktörer i Sverige behandlas när kommuner begår fel: De skyddar inte den som gjort rätt. De skyddar sig själva. Och de offrar den som varit lojal, kompetent och dedikerad. Jag förtjänade bättre. Klienterna förtjänade bättre. Och sanningen förtjänade att komma fram.

Flashback – där drevet fortsätter och skadar riktiga människor

Parallellt pågick en hatkampanj mot oss från anonyma konton på Flashback. Vi har fått kännedom om att flera av kontona misstänks drivas av ETC-journalister och företrädare från Roks.

Det som är verkligt farligt med Flashback-trådar är inte att folk skriver där — utan att socialsekreterare läser dem och använder dem som “källor”. Konsekvenserna blev:

• avbrutna placeringar
• stoppade samarbeten
• falska uppfattningar om oss som aktörer
• beslut fattade på rena lögner

Socialtjänster sa rakt ut att de “inte kunde befatta sig” med oss på grund av “oegentligheter” som de läst på Flashback. En anonym tråd blev myndighetsunderlag. Det är verkligheten i Sverige 2025.

När drevet slår igenom i socialtjänstens arbete – och klienter drabbas

Efter kaoset i Skellefteå startade jag, Anna, ett stödboende och tog emot en klient från Ale kommun — en av de mest utmanande klienter man kan möta inom social omsorg. En äldre person med tungt missbruk, kraftiga motoriska svårigheter, och ett utpräglat utåtagerande beteende.

Personen hade tidigare varit placerad i ett kollektivt boende där hen ständigt gapade, skrek, hotade och var fysiskt utåtagerande mot andra klienter och behövde självfallet omplaceras i enskildhet då denne var en fara både för sig själv och andra. Socialtjänsten var tvungen att akut omplacera klienten till ett enskilt boende.

Utifrån samtliga inblandades säkerhet behövdes ett snabbt beslut fattas, vilket självfallet meddelades socialtjänsten.

Rapporter om klienten skickades månadsvis till placerande socialsekreterare, som inte under flera månaders tid en enda gång visade det minsta intresse för klienten, ännu mindre kom ut och besökte klienten i verksamheten. Ingen kontakt. Inga frågor. Inga besök.

Klienten var anonym i allt utom i vår vardag — där hen fanns dygnet runt.

Så, plötsligt, dök en ny socialsekreterare upp. En person som idag arbetar som förste socialsekreterare i Ale kommun, och samtidigt är influenser på sociala medier. Vi avrådde starkt från att hon skulle göra hembesök.

Klienten är känd för att reagera våldsamt på okända personer — något som socialtjänsten visste. Men influensern insisterade. Det var som att arbetsmiljölagar, säkerhet och professionellt omdöme inte var relevant när ett Instagram-vänligt case dök upp.

Det vi varnat för hände direkt

Så fort hon satt sig började klienten bli stressad. Kroppsspråket ändrades. Rösten höjdes. Vi såg tidiga tecken och försökte avleda. Men influensern fortsatte prata över klienten, och hennes kollega flög upp ur stolen livrädd och panikslagen — vilket triggade klientens beteende ytterligare. Mötet fick avbrytas akut.

Och mitt i denna eskalerande och farliga situation valde influensern att börja prata om… klientens tänder. Hon lovade att socialtjänsten skulle fixa nya — trots att klienten är urförbannad för att just socialtjänsten har nekat dennes ansökan, helt enligt Socialstyrelsens riktlinjer eftersom klienten är självförsörjande.

Det var inte omsorg. Det var populism. Det var någon som ville framstå som god — men som i praktiken satte både klient och personal i livsfara.

Och sedan kom hämnden

Efter mötet ringde hon mig — skrikande. Inte orolig. Inte professionell. Inte lösningsinriktad. Det var ett samtal där volymen, tonen och innehållet lät mer som en påverkad person på ett nattöppet dansgolv än som en förste socialsekreterare på ett svenskt socialkontor.

Hon hotade med att Ale kommun inte skulle betala en enda faktura till oss. Hon hänvisade till “saker hon läst om Anna på Flashback”. Hon sa, rakt ut, att detta påverkade hennes bedömning.

Där och då såg vi svart på vitt vad vi länge anat: Flashback är idag beslutsunderlag i vissa delar av svensk socialtjänst.

För att få betalt för utfört arbete tvingades vi till flera möten med enhetschef. Till slut erkände chefen att influenserns agerande varit fel — och bad om ursäkt. Men skadan var redan skedd.

Och värst av allt: en utsatt klient drogs in i detta drev

Det stora problemet var inte att kommunen ville omplacera sin klient — det är deras rätt. Problemet var hur det gjordes:

• utan bedömning
• utan professionalitet
• utan förståelse för klientens behov
• med direkta hänvisningar till Flashback
• i affekt, styrd av skvaller snarare än saklighet

Klienten i fråga hade aldrig kunnat stanna mer än några veckor på något annat boende tidigare — inte ett enda. Personal på andra boenden hade blivit hotade, attackerade, slagna med tillhyggen och dödshotade.

Hos oss däremot:

• hen trivdes,
• hen utvecklades,
• hen kände trygghet,
• hen hade två kontaktpersoner som, trots att de inte är socionomer, hade gedigen erfarenhet, hjärta och kompetens för uppdraget.

Det tog månader för klienten att landa i trygghet. Det tog en influensers telefonsamtal och en Flashback-tråd att rycka bort den tryggheten på en dag.

Och det är det här som är kärnan: När drev påverkar myndigheter blir utsatta människor skadade. När socialtjänster låter Flashback styra blir professionen farlig. När hatkampanjer får konsekvenser faller de svagaste först.

Saras arbete – en pionjär som straffades för sitt nytänkande

Jag, Sara, drev i många år boenden inom social omsorg, främst skyddade boenden för våldsutsatta. Jag och Anna är några av Sveriges mest erfarna och kunniga inom våld i nära relationer — pionjärer i en bransch där innovation och nytänkande inte har välkomnats, utan tvärtom aktivt motarbetats.

Tillsammans är vi dessutom några av dem som tagit fram flera av de strukturer, metoder och arbetsmodeller som dagens skyddade boenden i Sverige vilar på. Det finns i dag ett stort antal skyddade boenden runt om i landet som direkt eller indirekt arbetar utifrån de modeller vi utvecklade — modeller som på sin tid ansågs kontroversiella, men som nu blivit standard eftersom de fungerar och sätter klientens behov först.

Vi lärde känna varandra för omkring 15 år sedan. Vi bar på samma vision: Att vuxna och barn som behöver skydd ska få bo i en egen lägenhet, inte i ett kollektiv där de ofta blir mer traumatiserade.

Vi hade själva sett hur kollektivboenden kunde fungera för vissa, men att majoriteten — särskilt kvinnor med barn — led enormt av att leva i en sådan miljö. Att erbjuda alternativ borde vara självklart. Men inom kvinnojoursrörelsen från 70-talet sågs det som ett hot.

För oss var det däremot självklart att:

• ny utveckling behövs i alla branscher
• skydd måste anpassas efter individ, inte ideologi
• professionella som advokater bör involveras på skyddade boenden
• barn med skolplikt måste få gå i skolan

Just skolfrågan var en stridsfråga. Vi samarbetade med modiga rektorer som satte barnets rättigheter och skolplikten före den lagtolkning som annars gjorde att en våldsutövare i praktiken kunde styra om barnet fick gå i skolan eller inte.

Detta skapade ramaskri inom kvinnojoursrörelsen. På många skyddade boenden var barn borta i månader från skolan — en verklighet som ingen ville prata om.

Vi arbetade också målmedvetet för att klienter skulle få en permanent bostad efter placering, inte kastas ut i hemlöshet när kommunens budget “tog slut”. Vi byggde framgångsrika samarbeten med fastighetsägare som erbjöd bostäder — något som direkt minskade risken för att våldsutsatta skulle återvända till sin förövare.

Jag var alltid närvarande i verksamheten. Prestigelöst. Dygnets alla timmar. Jag gjorde allt från utredning till praktiskt stöd.

När man driver boenden med stora behov dygnet runt delegerar de flesta vissa administrativa uppgifter, som bokföring, till en redovisningskonsult. Det gjorde även jag — i många år. Samma konsult skötte bokföringen i alla bolag, utan en enda anmärkning.

En dag råkade jag betala en faktura från fel bolagskonto. Jag märkte direkt misstaget, kontaktade redovisningskonsulten och fick instruktioner om hur jag skulle rätta till det. Konsulten lovade att bokföra transaktionerna korrekt — och jag gjorde exakt som jag blivit tillsagd.

Varken revisorn eller någon annan såg något fel. Inte förrän bolaget senare avslutades och gick i konkurs upptäckte konkursförvaltaren att just denna transaktion inte fanns i bokföringsmaterialet.

Jag var oförstående och tog fram alla underlag. I tingsrätten konstaterades att jag inte agerat med uppsåt, men att jag “borde ha dubbelkollat” att konsulten utfört sitt arbete — och dömdes därför för bokföringsbrott av normalgraden till dagsböter.

Under rättegången vittnade redovisningskonsulten själv om att han var orsaken till felet: Han hade kvittat bort transaktionen eftersom den inte hörde till bolaget, vilket gjorde att felet varken syntes i omsättning eller årsredovisning och därför inte gick att upptäcka.

Detta är en situation som kan drabba vilken småföretagare som helst. Alla förlitar sig på att deras redovisningskonsult kan sitt jobb — precis som man förutsätter att en bilmekaniker gör rätt när man lämnar in bilen på service.

Men idag, många år senare, väljer ETC att ringa mig om detta. Som om jag vore kriminell. Som om jag gjort något ohederligt. Som om detta vore ett scoop. Det är patetiskt. Det är ovärdigt. Och det är ännu ett exempel på den nivå som deras hatkampanj har sjunkit till.

Saras arbete inom våld i nära relationer – och hur hon själv blev måltavla i Härryda kommun

Under perioder har jag tagit uppdrag som socialsekreterare. Min senaste tjänst var ett vikariat i Härryda kommun inom våld i nära relationer — en kommun som redan innan jag klev in var känd för sin extrema personalomsättning och ett ledarskap som inte lyckades skapa vare sig stabilitet eller trygghet. Socialsekreterare slutade i snabb takt, chefer kom och gick, och verksamheten präglades av konstant kris.

Jag kastades rakt in i ett underbemannat kaos. Mina arbetsuppgifter var bland annat att i akuta lägen bedöma risk för dödligt våld, fatta snabba beslut och hitta omedelbara skyddslösningar — trots att kommunen saknade ramavtal, strukturer och långsiktiga system.

Precis som många andra yrkesverksamma i socialt arbete hade jag ett stort och professionellt nätverk. När jag föreslog ett boende var jag alltid fullständigt transparent med om jag kände till verksamheten, hade utbildat dem eller hade ett tidigare yrkesmässigt eller privat band. Min dåvarande chef såg aldrig något problem i detta.

Jag föreslog bland annat Annas boende som min chef valde att placera på. Alla mina chefer och kollegor som det var relevant för visste att jag och Anna känner varandra — det är ingenting som är hemligt. Vi har innan mitt vikariat ägt bolag ihop i vissa fall, samarbetat i olika projekt i vissa fall och även investerat i varandras bolag efter att jag sa upp mig i Härryda kommun.

Annas skyddade boende har dessutom använts av Härryda kommun under flera år, långt innan jag ens började mitt vikariat där.

Trots detta påstår Härryda kommun i efterhand att Annas boende “inte hade tillstånd att bedriva skyddat boende”, vilket är en total och medveten förvrängning av verkligheten. Faktum är att inget skyddat boende i Sverige ens kunde ansöka om tillstånd före april 2024. När lagen trädde i kraft fick samtliga befintliga skyddade boenden fortsätta sin verksamhet tills IVO fattat beslut — en process som fortfarande pågår på många håll i landet.

Det finns idag skyddade boenden som använts av kommuner i decennier som fortfarande väntar på beslut från IVO, eftersom handläggningstiderna är extremt långa. I Annas fall skickades ansökan in, men verksamheten valde senare att inte fullfölja ansökan och istället avveckla skyddat boende. Det innebar att hennes verksamhet inte tog emot en enda placering som avsåg skyddat boende därefter.

Att Härryda kommun i efterhand försöker använda detta som en anklagelse är inte bara osakligt — det är ett exempel på hur myndigheter fabricerar narrativ för att passa sina syften när de behöver en syndabock.

Men när en ny konsultchef kom in förändrades allt. Härryda kommun drev något de kallade “Hemma först-modellen”, en modell som i teorin kan passa vissa målgrupper — men som är helt livsfarlig när det gäller våld i nära relationer.

Deras budget var dessutom så orealistisk att den omöjliggjorde kvalitativt arbete. När året började gå mot sitt slut stod en sak klar för ledningen: budgeten hade spruckit. Och istället för att ta ansvar valde man det enklaste alternativet: att hitta en syndabock.

Särskilt allvarligt blev det när en kollega i gruppen började se min kompetens som ett hot. Ju tydligare det blev att jag behärskade området på en nivå kollegan själv inte gjorde, desto mer aggressivt försökte kollegan kompensera för sina egna brister. Istället för att höja sin professionella nivå valde kollegan att försöka sänka mig — en destruktiv strategi som tyvärr tolererades av ledningen.

Detta var inte första gången den här kollegan agerade på det här sättet. Tvärtom — det var ett välkänt mönster. Hen hade gjort exakt samma sak mot tidigare medarbetare som i ren desperation valt att lämna sina tjänster, blivit sjuka av stress eller helt tappat tron på yrket.

Det fanns inte en enda person i gruppen som uppskattade kollegan; tvärtom talades det öppet bakom ryggen om den destruktiva tonen, härskarteknikerna och de ständiga personangreppen. Men — och här ligger kärnan i problemet — ingen vågade säga det rakt ut. Ingen vågade markera. Ingen vågade stå upp. Istället fick en person vars beteende alla avskydde fortsätta styra, sabotera, dominera och förgifta arbetsmiljön.

Det var ett kollektivt tyst samtycke som skapades av rädsla, inte av respekt. Att en sådan person tilläts härja ostört säger mer om ledningens totala avsaknad av ryggrad än om individens beteende. Och att det är de kompetenta medarbetarna som pekas ut som problemet — inte de som medvetet skapar kaos — visar exakt hur skevt och oprofessionellt systemet blivit.

Det blev inte bättre när en ny förste socialsekreterare tillträdde. Hennes bemötande och agerande var av en sådan karaktär att jag, utan överdrift, inte skulle önska någon våldsutsatt att möta henne i sitt livs värsta kris. Den kombination av maktfullkomlighet, bristande empati, brist på kunskap om våld i nära relationer och ren fientlighet som hon utstrålade är raka motsatsen till vad yrket kräver. Att just hon satt i en position där hon fattade beslut om människors säkerhet var direkt skrämmande.

Det säger allt om arbetsmiljön: kompetens motarbetades, medan inkompetens belönades — och de som borde stå upp för professionen valde istället att skydda sina egna positioner.

Det som följde var inte en utredning. Det var en intern maktdemonstration.

• Man anklagade mig och påstod att min utbildning inte var adekvat för tjänsten.
• Man anklagade mig för att placera på boenden där jag kände företrädarna — trots att kollegor använde exakt samma boenden och att jag varit tydlig med detta.
• Man antydde att välfärdsbrott hade begåtts — utan att kunna hänvisa till en enda faktisk lagbestämmelse.

En orosanmälan skickades dessutom till socialtjänsten i min hemkommun, formulerad i en myndighetsliknande ton, utan faktiska sakuppgifter men uppenbart syftande till att skada mig. Den saknade substans, dokumentation och legitimtet — men visade tydligt vilken nivå arbetsplatsen sjunkit till. När kompetens hotar inkompetens tar vissa till vilka metoder som helst.

Parallellt började Härryda kommun sprida interna påståenden, antydningar och rena osanningar. Man skrev en Lex Sarah-utredning om mig — utan att prata med mig, utan att undersöka sakförhållanden och utan att engagera samtliga parter vilket lagen kräver. Utredningen blev inte en konsekvensanalys, utan en sköld för att dölja ledningens egna brister.

Kollegor som tidigare uppskattat mitt arbete vände plötsligt ryggen till — inte för att de trodde på anklagelserna, utan för att de inte vågade utmana en ledning som styrde genom rädsla och tystnad. Härryda kommun försökte göra mig till syndabock för strukturer, budgethaverier och ledarskapsproblem som funnits långt innan jag satte min fot där.

Dessa påståenden plockades därefter upp av ETC, som utan att förstå sammanhanget använde dem för att fortsätta sitt drev.

Sanningen är enkel: Jag gjorde mitt jobb. Jag följde lagstiftningen. Jag följde riktlinjer. Jag räddade liv. Jag bar en verksamhet som ledningen inte klarade av att hantera. Men i en organisation där svaga chefer och rädda kollegor hellre offrar kompetens än erkänner sina brister, är sanningen det första som offras.

Det här måste upp till debatt nu!

Det som har hänt oss är inte ett undantag. Det är en konsekvens av ett systemfel — ett som ingen inom socialtjänst längre kan låtsas som att de inte ser. Vi måste prata om hur kommuner behandlar privata aktörer inom social omsorg.

För sanningen är enkel: Socialtjänster ser oss inte som samarbetspartners. De ser oss som ett problem. Som ett störande moment. Som någon som “tär på skattepengar”.

Och när det är utgångspunkten redan innan samarbetet ens har börjat, ja — då är det alltid klienterna som betalar det högsta priset.

Det största problemet är inte konflikten mellan kommuner och privata aktörer — det är att klientens bästa inte längre är styrande. Beslut fattas inte på fakta. Inte på riskbedömningar. Inte på yrkesetik. Utan på känslor, prestige och personliga åsikter om den privata aktören som står framför dem.

Socialsekreterare måste sluta:

• fatta beslut baserade på om de “gillar” en aktör eller inte,
• känna sig hotade av kompetens,
• använda sin position för att utöva maktspel,
• styra med ryggmärgsreflexer i stället för professionellt omdöme.

Vi är också människor. Vi får också lov att göra misstag — utan att dömas på livstid. Vi har också familjer, liv, företag, anställda och ansvar. Det finns ingen bransch där människor blir lika snabbt stämplade, utdömda och avrättade i offentlighet som den privata sociala omsorgen.

Det är ovärdigt. Det är oprofessionellt. Och det är framförallt farligt — för det drabbar alltid de mest utsatta först. När beslut fattas på personliga känslor, prestige och maktbegär i stället för på professionalism och etik, då kollapsar hela skyddssystemet.

Och vi privata aktörer är trötta. Trötta på att behöva “bend over”. Trötta på att vara tysta. Trötta på att arbeta dygnet runt, helger, nätter, storhelger — utan att ens få betalt för det vi levererat. Trötta på att bli förlöjligade, hånade, utskällda och misstrodda av människor som saknar både kompetens och yrkesetik.

Socialtjänsten hade inte klarat en enda dag utan oss privata aktörer. Det är vi som tar emot akuta placeringar 23:30 en tisdagskväll. Det är vi som svarar klockan 04:15 när en ung person flyr hemmet. Det är vi som håller verksamheter igång när kommunerna själva inte förmår. Men istället för respekt får vi misstänkliggöranden. Istället för samarbete får vi drev. Istället för saklighet får vi politiserad smutskastning.

Och mitt i allt detta — konsekvenserna för oss som människor och småföretagare

Det talas aldrig om vad ett drev kostar den människa som står i skottlinjen. Det talas aldrig om småföretagarnas verklighet — den som aldrig syns i rubrikerna.

Men vi säger det nu:

En enda lögnaktig artikel kan rasera en småföretagares hela försörjning över en natt. Vi är inte Attendo eller liknande stora bolag. Vi har inga miljarder i buffert. Vi är två kvinnor som driver våra verksamheter själva. Våra företag är vår försörjning.

När Socialtjänstmässan dras undan på en sekund, efter månader av arbete, då försvinner också våra inkomster. Vi har ingen rätt till a-kassa så länge företagen finns kvar. Vi kan inte söka ekonomiskt bistånd — för vi äger bostäder och bilar som vilken annan arbetande person som helst.

Så verkligheten är denna:

Vi har blivit av med vårt projekt, vårt arbete och vår försörjning — över en natt. Nu står vi här, veckorna innan jul, med magont över hur vi ska klara nästa månad. Vem betalar vår hyra? Vem betalar maten till våra barn? Vem betalar julklapparna? Vem bär oss, när vi burit andra i hela våra yrkesliv?

Ingen.

Småföretagare i Sverige förväntas klara allt själva, ta alla risker, stå upp även när marken rycks undan. Och i social omsorg — den mest småföretagarfientliga sektorn i landet — är det ännu hårdare. En enda lögnaktig artikel tagen ur sin kontext kan få fullständigt förödande konsekvenser. Ett drev kan förstöra hela din framtid.

Grunden till allt detta? En total brist på empati. Det värsta i allt detta är inte myndigheter som saknar ryggrad. Inte media som saknar yrkesetik. Inte kollegor som tyst tittar på. Det värsta är detta:

I Sverige hatar kvinnor kvinnor — särskilt inom social omsorg.

I länder med extrem fattigdom ser man kvinnor bära varandra, lyfta varandra, skydda varandra. Men i Sverige möts kvinnor som sticker ut med avund, förakt, misstänkliggöranden och drev. Man vill hitta fel. Man vill sätta dit. Man vill anklaga. Man vill förstöra.

Det är sorgligt. Det är farligt. Och det är totalt oförenligt med det uppdrag social omsorg påstår sig ha.